Jag förstår mig inte på vädret. Inte alls faktiskt. Snart flyttar jag till Spanien om det fortsätter så här. Kan i alla fall grunderna till språket där.

Lyssnade på jullåtar idag som jag spelade in när jag var liten. Eller liten och liten, jag var i alla fall kortare. Det väckte många minnen. Glada såklart. För vad avslappnat man levde som barn egentligen? Eller barn och barn, jag var väl tonåring då, vilket jag även är nu?

   Tycker det är konstigt och sätta in folk i grupper? När blir man tonåring och när tar man steget upp? Blir man vuxen då? Eller finns det något mellanläge. Jag är helt klart förvirrad som ni märker. Tur att jag fortfarande vet vem jag är i alla fall. Det är ju ändå viktigast.

Vart var vi, jullåtar ja. Som ni alla kanske inte visste, säger mina vänner att jag har en sångröst som duger i krig, vilket jag alltid har förnekat och nog alltid kommer att göra. Vet inte varför, tycker nog bara jag inte är bra nog. Har alltid haft höga förväntningar och hög press på mig själv. Och det är väl bra om man ska lyckas? I det här sammanhanget ger det mig nog inte så mycket, eftersom jag aldrig kommer bli sångerska. Men en julskiva hann jag göra i alla fall. Även om det är lite pinsamt och lyssna på den, med falska toner blandat med ljusa så är det ändå minnet som ger mig mest. Att vi gjorde det, all tid bakom och allt skoj. Blir nog ett bra minne att ta fram och kanske till och med spela på mitt bröllop? Jag är säker på att Tove redan börjat planera fuffens.

Nu ska jag i alla fall sova, eller fortsätta läsa i min bok.

<3

 

marina

17 augusti 2008 23:07

men du har ju en otroligt bra och vacker röst. Jag ska spela in dig i smyg och skicka till nån fet skivbolags-gubbe :)

 

pernilla

17 augusti 2008 23:17

Haha, det får du inte lilla du :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...