Jag kunde inte slita blicken från duken, för det kändes som om jag missade något viktigt då. Jag kunde inte äta varken godis eller dricka cola, då jag kunde rubba den underbara känslan som flög runt omkring i mig. Jag var såld för andra gången. Och om jag nu hade varit en person som kunde visa sina känslor öppet, skulle jag har gråtit. Som många andra i biosalongen, inte minst de jag hade med mig. Men jag kan inte gråta bland folk, det bara är så. Jag har egentligen bara gjort det två gånger. Första gången var när vi besökte Auschwitz. Andra gången var av mycket personliga skäl. Men så fort jag får en minut för mig själv, kan jag inte styra det som händer. Så inte konstigt att jag grät en skvätt när jag kom hem. För vissa låter det fånigt, att en film kan betyda så mycket. Men jag kan säga att det är låtarna som gör det mesta av filmen. Inte bara för att det är Abba, för vem kan inte nynna deras melodier? Det är något annat, något magiskt. Alla texterna på låtarna har följt mig hela vägen. Då mamma redan spelade de vackra melodierna för mig som liten flicka.

Eftersom jag då inte förstod innerbörden av de ord jag sjöng. Är det så fantastiskt, att jag nu kan nästan alla texter och sjunger dem med en sån betydelse. Så för mig är det inte bara låtar, det är något mer. Lustigt? Inte alls.

Jag har segraren till min favoritfilm. Den heter inte allt för oväntat Mamma Mia.

Godnatt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...