"Jag använder han som knark, förlåt mamma. Men jag är beroende av honom"

Nu, precis nu har jag gått och blivit sjuk. Feber har jag fått och jag hatar det. Jag orkar egentligen inte skriva, men vill ju uppdatera er som läser. Jag har märkt att fler än jag trott faktiskt läser. Även om inte många kommenterar så gör det inget. Bara jag vet att folk tar emot mitt budskap, då är jag glad. Verkligen jätte kul, det är det jag får drivkraften ifrån att skriva mer. Och jag tror jag utvecklas mycket också, för varje dag som går. Jag tänker andra banor, jag skriver på andra sätt. Riktigt skönt, att få skriva av sina känslor också. Som enligt mig är en av dom viktigaste sakerna i livet. Man måste få utlopp för sina känslor. Man måste ha människor som kan lyssnar. Det är viktigt.

Jag har underbara vänner, men det säger ju alla: " Åh, ni är bäst", "jag älskar er", "ni är underbast" "jag har dom bästa vännern som finns"

Så när jag säger att dom är underbara så kanske ni tänker: yeaah right så säger hon för att göra dom glada, för att skryta om sitt liv. Men det gör jag verkligen inte. Jag har många vänner jag vet skulle göra allt för mig. Det är en speciell känsla att aldrig behöva känna sig ensam, i vilken som helst situation man än hamnar i. Att alltid ha tillgång till folk. Jag har vänner som lyssnar, verkligen lyssnar på vad jag säger. Vänner är en viktig tillgång och jag är otroligt lycklig för varenda en. Alla är olika till sättet, ingen är densamma som någon annan. Men alla är bra, alla är bäst.

Jaja, nu börjar ni tröttna. Så jag får väl ge mig då. Fast egentligen skulle jag kunna fortsätta en bra stund till.

Nu ska jag fortsätta att vara sjuk, ser ett knepigt program om en hund som gråter. Det är inte alls bra, men vad gör det om jag ändå är sjuk.

Ha en bra fortsättning på sportlovet :)

<3

Nu sitter jag här i min ensamhet igen. Är visserligen hos Marina, men hon sover så sött. Jag vågar inte väcka henne. För tänk om John Blund inte kommer tillbaka till henne, då blir hon vaken resten av natten och det vill jag inte riskera.

Som vanligt när jag är ensam, börjar jag tänka en hel del. På minnen som varit, tid som aldrig kommer tillbaka och framtiden såklart. Vad jag än tänker på, så kommer jag aldrig fram till några svar? Är det för att dom saker jag funderar över kanske inte har något svar. Dom kanske är gåtor som inte är till för att lösas. Ja, något skumt är det iallafall.

Har för övrigt haft en väldigt trevlig dag. Varit hos Marina hela dagen. Vi har bakat muffins, konstiga hallongrottor som smakade potatismjöl, för dom var glutenfria och så hade vi kolasås i hålen istället för sylt. Inte allt för gott. Och kladdmuffinsen som det faktiskt skulle bli, blev inga klassmuffins, utan bara muffins. Men det duger. Sen kollade vi på film, och sen framåt sex blev vi hungriga igen, så vi började laga mat. "Marina och Pernillas egna kycklingwook" , det ni! Den blev super god, och till kycklingmarinaden hade vi typ alla kryddor hon hade hemma. Det blev jätte gott, så vi var bara tvungna att skriva ner det. Vill du ha receptet, säg till :)

Så nu sitter jag här, och smaskar på dom sista muffinsen medans marina ligger och sussar. Tänk, vad tyst allt är runt omkring en egentligen! Bara datorns surr som låter, och ljudet från knapparna på tangentbordet som trycks ner. Jag tittar runt i rummet, och det jag ser först är Elvis, Elvis, Elvis, Elvis. Ja, vad ska jag säga. Han är ju grymm.

Nu ska jag dock sova, Pernillas bedtime borde varit för länge sedan. Men dum som hon är, stannar hon uppe trots allt. När ska den flickan lära sig.

Vill citera en menig från en film, närmare bestämt Lejonkungen, som fortfarande trots min höga ålder (Ehm, 16, host) är en av tidernas bästa tecknade film. Citatet har inget med någon person att göra. Tycker bara budskapet är så starkt. Annars, så hörs vi i morgon. Natti

" Du sa att du alltid skulle finnas till hand -  Det var en lögn. "

( den underbart sorgsna musiken blir starkare... )

<3