Leo, min vän. Är du hemma snart? Jag väntar ju utanför ditt fönster. Tittar fram och tillbaks, vänder blad efter blad. Men önskade se dig cykla runt i ringar.

Leo, min vän. Har du glömt vart du bor? Jag ser bara dina föräldrar. Gungar upp och sen ner, jagar katter jag ser. Men önskade hellre baka knutar i ditt hår.

Leo, min vän. Har du sålt dina skor? Det luktar nämligen inte i hallen. Har köpt ark och konvolut, en kopp te som tagit slut. Likväl kommer jag fortsätta kasta sten på ditt fönster.

Leo, min vän. Du har nu blivit stor. Och jag har fått mossa i håret. Brukar drömma ibland, om en pojke så grann. Jag saknar dig mer än du tror!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...