Solen och molnen gick ett i ett den dagen. Poesi rann ur mina fingrar. Som kaffe om morgnarna och som vattnet i bäcken, porlade orden och blev poesi. Jag hade väntat så länge på detta ögonblick att rynkorna kring mina ögon hade börjat mörkna. Dock tycktes inte himlen göra detsamma.

    Mina ord var, sen längesedan, tunga av längtan. Men ändå glittrade de så vackert i ögonvrån, tillsammans med den ännu berikade morgondaggen. Ordet morgon hade alltid klingat bra i mina öron, och så vitt jag vet betydde det ”en ny start på dagen”. Något som den gröna kvädande magikern också hade lagt märke till. Han satt nämligen på en sten, intill en gammal båthamn och såg dagen ta plats, precis som jag. Vi sneglade någon gång åt varsitt håll och senare in i varandras ögon, men märkte mycket snart att våra världar inte kompletterade varandras. Så jag gav upp min dröm om att få hålla en vältalig konversation med en varelse som inte liknade mig själv. Funderade istället över näringskedjan och dess syfte samtidigt som jag rullade upp mina byxben. Det blåste sydvästlig vind och mitt hår som tidigare hade varit stelt och kallt tycktes nu mjukna upp och likaså ge ifrån sig en doft man endast kunde känna om man ansträngde sig noga. Det här var sommar, och den hade som tur va, bara börjat.