Jag står här, med öppna händer. Vill och hoppas på att det ska gå rätt. Varför bry sig om vad som hände igår? Varför ägna tid åt den 17 juni, 5 mars eller vilken dag som helst. För när det känns bra, här och nu. När det känns som om något skulle kunna tänkas lyfta dig ett trappsteg, varför kliva ner till samma nivå igen? Nej, jag vill kliva upp, så högt det går. Jag vill, jag verkligen vill. Om inte, står jag kvar där jag står. En aning ledsen och en aning rubbad, men jag står kvar. Jag kliver inte ner, sjunker inte tillbaka. Det är nu det händer, nu det skulle kunna förändras. Och jag ska göra allt för att lyckas, allt för att det känns som det enda rätta.

En fråga snurrar runt i huvudet blandat med tusen andra tankar då. Men det är just den där frågan som klirrar högst och vill få förklaras.

Hur kan man sakna något man inte har/haft?

Jag känner mig beroende av det och vill verkligen ha det serverat på min tallrik. Men som jag förstått, krävs lite uppoffringar också, lite bök och stök innan allt är sådär bra man vill ha det.

Så jag ska offra mig, kort sagt. För det som håller på att hända, är magiskt.

Torsdag kväll, jag var ensam i mörkret. Jag stod där, i min natt-tshirt och bad till de övre makterna.

    Försiktigt bad dem mig stiga fram, vilket jag hade fått erfarenhet av att lyda sen skoltiden tillsammans. De var skurkar hela bunten. En hel flock ägghjärnor som skulle ta sig an mig. Mig, den lättsamma flickan på silverfötterna. Den ständiga tvåan. De skulle klå mig, slå mig, hata mig. För att jag hade något de inte ens vågat drömma om. För att jag hade tagit det som var mitt, i slaget om dig. Nu skulle dem slita mitt hår, pissa på mina skor och allmänt jävlas för att jag nått in och rubbat deras kala fläck. En kal fläck de inte ens visste existerade.

Det var ungefär ett år sedan nu, ett år sedan jag tog ner dem från piedestalen jag en gång hade satt upp dem på. Ett beslut jag ansåg rätt och dem fel. Ett beslut jag tog, medan dem slog mig blodig.

Han säger: Det var inte meningen att såra dig.

Hon säger: Det spelar ingen roll, det gör lika ont ändå.

Jag kan inte skriva längre. Inte med samma känsla. Det är hemskt, för jag gillar att skriva. Fick istället citera min favoritserie. Inte fy skamm det heller.

Dagen har flugit förbi, trots att jag varit tröttare än vanligt. Mattelektionen var en pers för mig då jag gjorde mig själv en tjänst och höll ut trots den långa genomgången, dock med hjälp av Sofia. Men det tillhör på något sätt. Annars har jag ätit onyttigt, varit på bio med Mårten och kvällspromenadat, om man nu kan säga så. Nya tv'n är uppsatt på väggen och jag är nöjd. Mycket nöjd. Nu vankas lite planering i samband med sköna människor.

Årjängsmarten till helgen blir, med en massa nya glada människor. Ser fram emot det, då Årjäng i princip är nytt för mig. Helgen blir bra, punkt slut!

Mat? Dusch? Vila? Ja en kombination av alla tre skulle inte sitta helt fel. Nu ska jag krypa ännu längre under täcket, mys!

Äntligen hockey i morgon också, som jag har längtat!

tjing.

Mina nycklar är borta. Jag har tappat dem idag, och vet jag vart? Nej!

Jag brände nyss min tunga och det är kallt ute. Ruskigt kallt, till och med så kallt att man snart måste ha vantar. Både inne och ute. Nej, nu sitter jag under mitt duntäcke och lyssnar på en underbar låt. Tyck synd om mig snälla. För allt som kunnat gå fel har gått fel i dag. Inte min dag, det märks. Och som vanligt gör jag den ännu värre igenom att bestämma att allt går fel.

Aj, min tunga.

HEJ DÅ!

Nej, förlåt för mitt omogna skrivande. Ska istället ta mig i kragen, göra något vettigt kankse. Ta mig till ICA i bitande kyla för att ta ut pengar som jag kommer till och behöva i morgon. Bada lääänge, vilket alltid mjuknar upp mig. På en massa olika sätt. Sen mat, hockey, ja varför inte slänga på lite dator där med. Andra förslag mottages gärna!

Det rullar vidare, med eller utan destination.

Fotograf: Sofia Söderberg.

Min helg har tillbringats i Degerfors, då min kära morfar fyllde 70 år. Så nu har han både firats och hurrats. Det blev mycket mat som vanligt, vid kalas. Så kanske inte så konstigt att jag mår som jag mår idag. Rätt uselt. Men då ser man till att göra något åt det. Kanske en ny tv kan göra susen? Nej, det blir ingen tv idag, dock ska jag åka och kolla på en.

    Sen funderar jag på och åka till Bergvik, strosa runt i mitt eget tempo och bara ta det lugnt. En shoppingrunda kan inte precis bli sämre. Nej, mamma väntar.

Tjing.