Jag tänker mycket på tid jag inte kan få tillbaka. Det får mig att vilja leva här och nu eftersom jag har en känsla av att jag kommer tänka likadant om fem, tio eller femtio år. 

Jag funderar på barndomen, hur den kunde försvinna så fort, hur jag hela tiden drömde om att bli stor. Jag funderar på framtiden, hur den närmar sig så snabbt och hur jag hela tiden vill uppleva hur det är och vara liten igen. För det var lättare, det kan jag med facit i hand säga, det var mer okomplicerat eftersom de viktiga sakerna då och nu inte stämmer in på varandra. Vissa känslor jag upplevde då kommer jag aldrig mer kunna känna och det svider litegrann, eller det svider en hel del. Att sitta i mammas knä eller på pappas axlar kommer aldrig hända och jag har för dåligt långtidsminne för att riktigt komma ihåg sist det hände. Det gör lite ont faktiskt, eller mer än lite ont. Att simma runt i badkaret som om det vore en hel bassäng, att åka vasaloppet på gården med nyponsoppa istället för blåbärssoppa kommer aldrig komma tillbaka till mig. Det går för snabbt och jag har svårt med och hitta pausknappen.