Jag har sagt det förut, men det fattas något. Någon viss känsla, några enstaka situationer. Det är något jag har svårt att sätta ord på. Det är egentligen inget stort problem, det är bara något som stör mig. Som en mygga på kvällen när man ska sova. Eller som solen i ögonen när man verkligen försöker se det vackra framför sig. Jag saknar något som egentligen aldrig funnits. Jag vet hur det ser ut i huvudet på mig, men att få komplicerade ord på papper är inte alltid lätt. Och att få styr på de här bilderna är ungefär lika svårt.

Jag tänker mycket åt andra, eftersom jag anser att det är mycket lättare än och gräva ner mig i mina egna problem. Så till min lilla fundering: Hur ska man veta om det man ser hos en person överhuvudtaget stämmer? Hur ska man veta vem som ljuger, vem som jävlas och vem som egentligen bara är sig själv? Det går inte att gissa sig fram, så jag har tänkt efter lite. Det är ungefär samma sak som och hälla upp två lika stora högar av salt och socker. De ser likadana ut, alltså har båda högarna/personerna samma förutsättningar i våra ögon. Men när vi väl smakat märkte vi vad som var vad. Vi märkte vad som var gott och vad som var något man egentligen borde kastat för längesen.

Nu återstår bara ett litet problem, när har man kommit till punkten då man får smaka? För innan kan man inte göra annat än chansa och det gör för ont för att låta sig själv chansa fel allt för många gånger. Så ska vi ha ont, fortsätta hoppas eller smaka direkt?  Nej, ja vet inte.