Torsdag kväll, jag var ensam i mörkret. Jag stod där, i min natt-tshirt och bad till de övre makterna.

    Försiktigt bad dem mig stiga fram, vilket jag hade fått erfarenhet av att lyda sen skoltiden tillsammans. De var skurkar hela bunten. En hel flock ägghjärnor som skulle ta sig an mig. Mig, den lättsamma flickan på silverfötterna. Den ständiga tvåan. De skulle klå mig, slå mig, hata mig. För att jag hade något de inte ens vågat drömma om. För att jag hade tagit det som var mitt, i slaget om dig. Nu skulle dem slita mitt hår, pissa på mina skor och allmänt jävlas för att jag nått in och rubbat deras kala fläck. En kal fläck de inte ens visste existerade.

Det var ungefär ett år sedan nu, ett år sedan jag tog ner dem från piedestalen jag en gång hade satt upp dem på. Ett beslut jag ansåg rätt och dem fel. Ett beslut jag tog, medan dem slog mig blodig.

Han säger: Det var inte meningen att såra dig.

Hon säger: Det spelar ingen roll, det gör lika ont ändå.

Jag kan inte skriva längre. Inte med samma känsla. Det är hemskt, för jag gillar att skriva. Fick istället citera min favoritserie. Inte fy skamm det heller.