Direktlänk till inlägg 11 januari 2009
Jag känner mig sådär lite busig i magen, ni vet. Som när man precis vaknat en sommardag. Eller när glassbilen helt plösligt börjar dela ut glass gratis till barnen på gatan. Som när man sprang och hoppade barfota i vattenpölar, eller när man klarade av något riktigt bra.
Jag har klarat av något riktigt bra. Jag har ansträngt mig. Och gud, den känslan man har när man är klar med något man redan slängt i papperskorgen flera gånger. Jag har verkligen ansträngt mig och det var på tiden vänner.
Jag ska slå er med häpnad. Så är det bara.
Jag har inga andra valmöjligheter.
http://pernillasalo.wordpress.com
Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...
En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...
Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...
Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | ||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 |
15 | 16 |
17 | 18 |
|||
19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | |||
26 | 27 |
28 |
29 | 30 |
31 | ||||
|