Du är långt borta och jag gör det svårt för dig.

Alldeles för svårt för att jag egentligen ska förtjäna dig.

Dig, du och din stora kärlek.

Den ömma, passionerade, brinnande kärleken jag känner.

När jag är ifrån dig.

Men ännu mer när jag får se dig igen.

Men mellanrummet gör mig otydlig.

Inte rädd och inte svag.

Utan bara känslan av total hopplöshet.

Är det som spökar.

Jag vet, det låter patetiskt.

Men jag vill alltid vara nära dig.

Vill alltid ha möjligheten.

Vill alltid ha utvägen och chansen ifall att.

Ifall att situationen skulle kräva det.

Så utan möjligheter är jag hopplös.

Hopplöst förälskad, i en kille alldeles för långt bort.