Jag orkar inte bråka längre.

Det tär på mig.

Det gör ont i mig att se dig såhär.

Så jag viker undan.

Går iväg.

Sätter mig i ett annat rum.

Du gör dom där småsakerna till stora saker.

Och jag knäcker dig gång på gång.

Men det är inte såhär jag vill ha det.

Jag mår inte bra av det.

Och absolut inte du heller.

Det ser jag på dig.

Även om du inte vill erkänna.

Det är något som skaver.

Det kanske är jag?

Jag fortsätter i alla fall att gå iväg.

Jag orkar inte bråka längre.

Pappa, du är komplicerad.

Pappa, jag är lik dig.

Gör det mig också komplicerad?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...