Morgonstund.

Huvudet är relativt bra med, men kroppen tar stryk. Riktigt mycket stryk. På väg till skolan kände jag alla baciller som cirklade runt om mig, jag kände de andras andetag i nacken på mig. Jag vill verkligen inte bli sjuk. Men näsan rinner lite idag oturligt nog.

Jag har en teori. Om man hela tiden ignorerar faktumet att man är på väg att bli sjuk så blir man inte sjuk. Om man istället gnäller om det så blir man det. Så det bästa vore ju om jag raderade allt jag skrivit, men då känns de här minuterna så oviktiga. Så jag låter det va. Men måste bara tillägga, jag är inte sjuk!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...