Måste skriva, måste, måste, måste. Måste skriva, inte tänka på godis.

Ja, det här godissuget som förföljt mig hela dagen börjar sakta men säkert närma sig. Och om jag inte kände mig själv bättre skulle jag förmodligen sitta och häva i mig choklad i mängder. Men just idag, känner jag inte igen det personen över huvudtaget. Vem är hon?

Kom nyss hem från ett hårt träningspass även om jag inte var lika slut som vanligt. Det skulle tro det beror på min enorma slapphet vissa dagar men jag försöker liksom skylla på den lilla snuvan som fortfarande lurar i näsan. Och ja, det hjälper litgrann. Men bara litegrann.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...