Vi minns henne som givmild och omtänksam, inte bara mot sina tusen blommor i källaren utan även mot familjen och vännerna. Hon hade ingen vidare stor släkt men hennes hjärta var desto större. Hon var en förebild och en gudmor, en god vän, en underbar moder och en älskad fru. Med ett leende på läpparna och håret väldresserat minns vi henne som en hjälte. En hjälte vars vilja fick henne att kämpa in i det sista. En hjälte vars krafter sakta men säkert tynade bort ju snabbare tankarna drev iväg henne. Hon dusade, som hon själv ville uttrycka det. Och medan sköterskor och läkare gjorde allt, kunde vi inte undgå tanken att det kanske inte skulle räcka. Vi hoppades alla och vi försäkrade även henne om att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Hoppet om att kunna ta en promenad med hunden eller njuta av varma sommarkvällar på baksidan med sitt livs kärlek. Hoppet om att kunna skratta tillsammans med sina vänner igen eller resa utomlands. Hennes högsta önskan var att få komma hem. Hon kom hem, men hoppet räckte inte.