Jag hade tänkt bekänna en sak, innan jag går och lägger mig. Jag är inge vidare bra på att sakna människor. Inte överhuvudtaget. Jag vet om det, vilket borde ge resultat, men det gör det inte.

Att sakna eller längta efter någon är så mycket mer än att bara tänka på den personen. När man saknar någon kan man nog säga att man tycker om den människan. När man saknar händelser och platser som man delat med den man saknar, kan man nog säga att man bryr sig om den människan. Börjar man däremot sakna ljud, dofter och detaljer, ja då har man som i mitt fall fallit för denne. Har man kommit så långt, har man kommit en bra bit på vägen.

Och jag är tacksam, oerhört tacksam. Tacksam för att människan jag saknar, har valt att älska mig. Mig. Lilla jag, som Veronica Maggio hade sagt.

Godnatt allesammans!