Tom och blöt. Blöt och kall, ligger jag nerbäddad i badkaret. Det enda som egentligen sticker upp ur vattnet är min näsa. Där ligger jag, alldeles för mig själv, omringad runt tusen tankar och en kran som vägrar sluta droppa. Jag vågar inte hoppas, jag vågar inte tro. Så jag ligger kvar där, kall och tom i det jätte varma vattnet. Får inte titta framåt, får inte titta bakåt, utan bara rakt ner. Ner i betong och asfalt, ner i gräs och damm.

   Huden blir alldeles knottrig och sträv, medan det kalla lämnar kroppen. Vattnet är nu ljummet och lent, tjockt men klart. Jag hör hur mina hjärtslag drastiskt ändrar takt och jag kastar upp händerna över huvudet som av reflex. Jag ligger där ett tag och låter lugnet skölja över mig i takt med vattnet. Jag är här och jag är ensam. Jag är tom och fortfarande blöt.