Skrev en liten kort text till svenskan. Läraren blev imponerad och jag med kan ni lova. Så tänkte att jag lägger upp den här. Så får ni läsa om ni vill...

Det var första vårmorgonen vid stranden

Hon hade aldrig sett vågorna så mjuka. Så otroligt varsamt strök dom fram in mot land. Gjorde avtryck i den kalla sanden. Solen skymtade fram lite då och då mellan ett träd och bländade hennes syn. Hon drog handen i det fuktiga täcket med strån som sträckte sig ut över kullen. Det var nästan grönt nu och hon kände att det var mjukt. Den vita årstiden som faktiskt hade varit vit i år, var på väg bort. Och för första gången kände hon att solen värmde. Sanden var fortfarande stel och kall när hon smög ner för att känna på vattnet. Skorna hade hon lämnat hemma. Känslan som steg inom henne när hon sakta tassade från mjukt gräs, till hård sand, och blött hav. Hon gillade att stå med halva foten i vattnet och känna hur tårna sakta blev vitare. Vattnet var fortfarande kallt, det hade ju endast gått fyra månader sen tomten hade varit på besök. Hon började vicka på tårna, för att få tillbaka värmen igen. Det gick inte, så hon tassade rätt fort den här gången upp till kullen igen. Virade tröjan hon satt på förut runt dom kalla små liven och blickade åter igen ut mot havet. Hon la sig ner, tittade på en mås som sakta cirkulerade där uppe. Hon kunde bara använda det blåa och det vita på färgkartan, om hon nu skulle måla ner det hon såg. Det skulle hon inte, för så fort hon kom hem skulle hon krypa ner i sin säng och känna värmen från täcket. Det var fortfarande rätt tidigt på dygnet. Hon kanske till och med skulle låna pappas tofflor. Han sov ju ändå. Små prickar började synas på hennes armar och ben så hon tyckte det var dags att gå tillbaka. Hon sprang den här gången, men dom kalla fötterna kände inte dom vassa stenarna på marken. Dom kände ingenting.

 

Linn

4 mars 2008 16:42

Hej

Jag har startat en namninsamling för att försöka hjälpa en ung familj (min bästa väns syster och hennes man) som inte får spendera sista tiden i livet tillsammans på grund av kommunen. (Mannen i familjen är svårt cancersjuk) Snälla skriv på, ditt bidrag betyder mycket! Tack på förhand, MVH Linn

http://linnnissi.blogg.se

 

Eeloon

5 mars 2008 00:45

Åh vilken härlig text ! :D . Inte konstigt att lärarn blev imponerad ;P .

 

dalal

5 mars 2008 11:38

men människa, du är grymmast!

http://dalalsindy.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...