Nu är det sådär nära så att det bränns. Och eftersom jag inte hinner med datorn i morgonbitti får det här bli mitt sista inlägg fram tills måndag skulle jag tro!

Flyg, hotell, EM, pass, dator-fri och allt här hemma. Ja, jag försöker fortfarande intala mig själv om att det kommer gå bra, eftersom jag någonstans i bakhuvudet känner det på mig. Och sen vet jag ju vem som väntar på mig när jag kommer hem, jo han kommer ligga här på min säng som alltid. Min dator! Underbart ögonblick.

Men vad vill jag nu säga? Några sista ord? Man vet ju aldrig? Ehm, ni kan ju alltid svänga in på min bilddagbok, minnas mig där. Eller läsa gamla inlägg för att färska upp minnet lite. Nej, men självklart hoppas jag komma hem välbehållen. Har som sagt något att vänta på, någon att sakna och nu pratar jag inte om datorn.

Ta hand om er och glöm inte bort och älska varandra! Gör det ni är bäst på helt enkelt! Tjing.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...