Min tid i skolan börjar lida mot sitt slut. Jag har gjort det jag ska, jag ligger bra till och jag är för en gång skull nöjd (tummen upp). Så istället för att sitta kvar här, hade jag tänkt göra lite nytta. Och nytta för mig innebär sola, äta och duscha just nu. Lite brunare hy skadar inte de här kalla ruskiga vinterdagarna. Och värmen skadar absolut inte.

Joacim är söt. Han skriver kärleksförklaringar lite här och där vilket resulterar i att jag nu sitter här och ler. Ler medan resten av klassen tänker på antika grekland eller samhällskriser. Visst är det orättvist? 

Nu ska jag nog stänga av musiken som fyller mina öron och återgå till det vanliga livet. Men kanske ändå inte riktigt än.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...