Nu, klockan 18.38 tar jag lov. Inte för att jag slutade nu precis, men jag känner för det precis just nu. Eftersom jag inte har några lektioner i morgon tänkte jag fira denna torsdag som förövrigt känns som en fredag, med mammas goda mat, hockey (Djurgården-Färjestad) och ett sent besök hos pojken. Kan till och med utlova en lyckad kväll redan nu, så skönt känns det. Inga krav, inga speciella arbeten att göra. Ingenting, men ändå ska jag göra allt och lite till hade jag tänkt!

Veckan blir dramatisk med både spännande nya saker och sorgliga jobbiga saker. Men sånt är livet och något säger mig att jag kommer ta igenom mig lovet på bästa sätt ändå. Jag har den känslan just nu!

Vi hörs!

Och så måste jag även hälsa Sofia. Och önska henne ett trevligt lov i Italien.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...