Direktlänk till inlägg 7 april 2009
Människornas gälla stämmor ekar i mig. Deras prasslande papper skär som en såg mot min arm. Det borde göra ont. Men det gör det inte. Det känns istället ganska onormalt, omväxlande och nytt. Det känns vasst, eldigt och starkare än något annat. Men ont gör det inte. Jag har slutat ta åt mig. Hoppas du också slutar.
http://pernillasalo.wordpress.com
Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...
En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...
Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...
Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 |
5 |
|||||
6 | 7 | 8 |
9 |
10 |
11 | 12 |
|||
13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 | 23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 | 28 | 29 |
30 |
||||||
|