För att bevisa att också jag har något att göra en måndagskväll när jobbet inte kallar, sitter jag nu med ett tusen bitars pussel framför mig. Tusen brun/gula bitar som alla ser likadana ut. Några blåa bitar som ska symbolisera himmel har jag ändå fått ihop, till en rad. Nej, mitt tålamod sätter stopp för detta mästerverk. Det tålamod som en gång i tiden varit riktigt bra, men med åren bleknat. Ja, det är det tålamodet jag pratar om. Det är inte och leka med, en dag som denna. En måndag som mest liknat en söndag. En övertrött dag med humörsvängningar som heter duga, ett enormt sötsug som drivit mig till vansinne toppat med extra mycket slöhet. Dock får jag inte glömma meningen med denna dag, som ändå varit kärlek. En oskriven, kraftig, spännande och obeskrivbar kärlek. Mer behöver jag inte säga. Inte idag i alla fall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...