Tankarna var hårda den kvällen.

Likaså orden och rösterna,

eftersom humöret låg nere vid fötterna,

drömmarna uppe i taket.

Vi nådde dem inte,

hur mycket vi än försökte.

Vi nådde inte varandra,

även om jag hörde att du andades,

hörde att du levde.

Kroppstemperaturen svängde,

ögonen vred sig och försökte förstå.

Jag försökte förstå,

med försökte på fel sätt.

Jag ville ha en ursäkt, 

tyckte jag förtjänade det.

Nu efteråt, varför just jag?

Ursäkten kom aldrig,

så vi vände inte på oss.

Vi vände bort oss själva,

i sängen vi lärde älska varandra.

Vi vände ryggen åt varandra,

åt världen.

Åt den oskyldiga, snurriga värld vi levde i.

För att vi inte övervann oss själva,

vår stolthet,

som bollades mellan våra ryggar.

Du ville ha tusen ord, du ville förstå,

jag,

jag ville bara ha en kram.