Tappar frågan mitt i en mening.

Förvirrad, förtrollad och föst in i ett hörn.

Tappar orden, tappar balansen och väskan som ligger på golvet.

På väg mot något bättre, dock inte i min verklighet.

Samlar allt i en låda men stänger den sen.

Låser den i samband med slagen.

Far fram och tillbaks och till skolan ibland,

men det händer bara när själen är hemma.

Sågar bitar ur världen, för att kasta iväg,

bort mot den blåa korridoren.

Där ni är som hökar som cirkulerar och trampar grus,

på små liv som inte bottnar i bassängen.

Nej, nu har jag tappat frågan igen,

tappat sinnet och det ständigt trötta humöret.

Just för att jag bara finns i praktiken.

Just för att jag inte finns i din verklighet.