Hon vill inte stå upp längre.

Vill inte sitta ner heller.

Vill inte vara i närheten av hans humör.

Hans hjärta eller hans respektlöshet.

Hon har tröttnat på att behöva resa sig upp.

Ensam.

Tröttnat på att behöva ligga ner.

Ta emot slagen och sparkarna.

Som egentligen inte finns.

Men som ändå känns.

Så mycket att han egentligen river sönder henne.

Uppifrån och ner.

River och sliter tills hon inte orkar mer.

Tills det tär så mycket på henne att hon slutar bry sig.

Bry sig om honom.

Bry sig om deras relation.

Hon vill ju tro gott.

Men vågar inte hoppas på någonting alls längre.

Men man blir nog så med åren.

Tillsammans med dem gråa hårstråna.

Tillsammans med erfarenheten.

Blir man trött på att ständigt behöva ta emot.

Ta emot dem så kallade "fejkslagen".

Hon är trött.

Hon är redan trött.

Vid arton års ålder.