Hon ville ut på äventyr.

Ville skapa sig en ny värld att strosa omkring i.

För att den gamla världen inte höll.

Höll måtten och standarden hon hade hoppats på.

Hon ville göra allt hon inte fått när hon var mindre.

Ville bryta ut i revolution.

Eftersom hon kunde.

Eftersom hon alltid velat.

Men en dag stod det inte skrivet lika tydligt i pannan längre.

Eftersom den delen av henne hade lämnat kroppen.

I samband med förlusten.

Förlusten hon nu slet och bråkades med.

Som hon varje dag försökte lägga bakom sig.

Hon kom ihåg hur smidigt livet tidigare hade varit.

Då drömmar var nära.

Så nära att man kunde ta på dem.

Då verkligheten stämde in med det hon hoppades på.

Då verkligheten inte stod i vägen.

Då verkligheten fortfarande var en milstolpe.

En milstolpe tillräckligt nära.

Hon ville ut på äventyr då.

Utforska sin stad som hon gärna ville kalla det.

Utforska sig själv.

Hon visste hur hon ville ha det.

Det var då.

Nu är nu.

Och idag vet hon inte längre hur hon vill ha det.

Eftersom alla tankar bildat en stor svart klump.

Som fastnat någonstans mitt emellan instinkten och känslan.

Någonstans mitt emellan tårna och fingrarna .

Nu är den svarta klumpen en börda.

En livskamrat.

Då.

Då var det en dröm.