Tacka mig inte, utan ta min hand.

Ta den som om det vore din älskades hand.

För jag har tänkt leda dig.

Leda dig rätt och leda dig fram.

Så tacka mig inte, utan rör vid mig istället.

Så ska jag visa dig vad kärlek är.

Visa dig vad min värme kan göra.

Vad min lena röst kan hela.

Hur mitt goda öra kan hjälpa.

Följ bara efter mig och skuggorna.

Följ med oss till vårt hemliga ställe.

Och värm dig en stund, på orden.

På atmosfären.

Men tacka inte, utan visa mig bara tänderna.

Dem där raka, du slet och bråkades med.

Visa dem och gör det ofta.

För det är alltid fler än du själv.

Alltid fler än du som behöver det.

Glädjen.

Så snälla, kom då.

Göm dig i min jacka, tills allt blir bra.

Snyt dig i min tröjärm, om du måste.

Packa din saker, kom hem till mig.

Men tacka mig inte, för jag är inte mer än dig.

Jag är bara en vän.

Precis som du.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...