Jag vet att jag inte borde. Jag vet att mina tankar inte borde vara på dig. Det känns helt uppriktigt som att det är tabu att tänka på dig. Men ändå, kan jag inte göra annat.

Jag lever mitt alldagliga liv som vem som helst. Jag klarar mig och jag trivs faktiskt. Jag vill inte göra mitt liv komplicerat. Jag vill bara ha någon att kämpa för, någon att riskera en del av mig själv för. Någon att luta mig emot. Jag behöver någon som gör mina dagar. Det är känslan jag saknar. Och det är säkert därför mina tankar för mig till dig.

Jag förstår varför vi avslutade det vi hade. Och jag förstår varför det förblir så. Det finns inga rätt och fel. Det finns bara en känsla. Och det är den man ska gå efter. Jag går inte alltid efter den, men nu vet jag att jag borde.

Jag är inte ensam, verkligen inte. Jag tänker bara lite extra på dig när jag saknar känslan. Men jag har en utväg, jag har ett svar. Jag hittar en likadan, en kopia av känslan. Rör ner det i en mixer och ut kommer en annan person. En person jag kan riskera mitt liv för. En person jag kan öppna mig för. En person som gör mig till den jag är.

Härlig dag, med allt vad det nu innebär. Den bästa söndagen på länge. Men mitt skratt känns tillgjort och mitt leende är som påklistrat. Söndagar tynger ner mig. I alla fall kvällarna. Mitt skratt ekar inte som det brukar göra. Mina ord kommer ut på fel sätt. Och mina tankar är på helt annat håll än vad de borde.

Nu sitter jag här, mätt och belåten. Efter grillat ute i vackra vädret. Jag borde vara glad. Mina armar borde inte vara lika tunga som dom är och mina ögon borde inte vara lika trötta som dom är. Men det är så med söndagar. Det bara är så. Sen har jag kommit på att söndagarna antagligen blir sämre ju mer jag intalar mig själv att dom är det. Men det orkar jag inte göra någonting åt.

<3