Tårar föll ner för min kind i samband med boken ”pojken som kallades det”. Även om jag inte kan dra några paralleller mellan mig och huvudpersonen, så känner jag ändå en viss tomhet. Hela jag blir frusen som en lycktstolpe är på vintern när jag så mycket som håller i boken och jag kan inte undgå att få gåshud. Jag känner mig som en medbrottsling eftersom jag inte kan göra något åt saken, men man får intala sig att det bara är en bok. Dock är denna historien sann, så det är inte lika lätt att kunna säga så. Sen vet jag att detta är ett extrem fall, och eftersom jag nu ska arbeta med ”barnmisshandel” som projekt i skolan så tycker man ju att jag borde tåla lite. Men hemma i mitt rum, hemma i tryggheten, i min älskade 90-säng, under mitt inte allt för nytvättade påslakan, så känner jag att jag får vara hur sårbar jag vill. Det spelar ingen roll om jag gråter en eller två tårar för mycket, eller om jag känner mig lite för nedstämd. Idag är en sådan dag som allt kan hända, så jag låter det hända.

<3

Ja gick igenom köket, men stannade upp halvvägs. En läskig stillsam känsla spred sig inom mig. Jag vände mig om för att försöka lista ut vad som stod på. För jag kände att någonting inte stod rätt till. Jag tog ytterligare några steg, men ljudet var som bortblåst. Det kändes precis som om jag var fast inuti mig själv. Och jag kunde verkligen höra hur alla mina organ arbetade och hur mitt hjärta dunkade vilt.

Huset var dött. Jag förde mig lika stillsamt som allt runtomkring mig men mina fotsteg ekade ändå. Jag tittade in i badrummet, där jag såg min pappa. Jag frågade honom varför allt var så dött? Men han förstod inte frågan och vips drog alla dom ljuden man vanligtvis inte lägger märke till igång. Det dova ljudet från kylskåpet fick mig nästan att hoppa upp i diskhon. Tv: n med väldigt låg volym fick det till och med att skära i öronen. Lampan i fönstret sattes på och förblindade min syn i en hundradels sekund. Med ett sus blev allt normalt igen. Och jag kände mig bekväm igen. Annars brukar det vara ljuden som skrämmer mig, men idag var det tystnaden.Läskigt

Förresten, mysteriet var ett ganska så vanligt mysterium. En propp hade gått sönder, och pappa var där för att fixa till det.

Den här dagen kommer inte upprepas. Jag har nog tillbringat dom flesta timmarna av min vakna tid framför en dator. Om inte det, så har det varit i gräset utanför skolan eller i matsalen. Jag kan sammanfatta min dag med ett ord: slapp. På sätt och vis har det varit skönt, då man kan koppla av lite från den vanliga stressen. Men på ett annat sätt känner jag mig dålig. Rättare sagt, mega dålig. Har inte fått något gjort, men jag kan faktiskt skylla på en sak. Så då känns det lite bättre!

Nationella i matte i morgon, någon mer än jag som längtar? * Ironi*

Nej, får göra det bästa av situationen. Förlåt mamma om jag inte klarar det. Tycker det är lika bra att säga det i förväg, så känns det inte lika jobbigt sen.

Var på stan en kortis förut och vågade knappt visa mig ute. Känner mig sleten idag, och allmänt konstig. Vi tar nya krafter i morgon!

Skriver nog sen. Tjingeling!

<3