Du flyr och jag står kvar. Jag står kvar på platsen jag alltid stått på. Fundersam och besviken står jag där och tittar på dig. Du rymmer i takt med dig själv. Du tror att du kan gömma dig, du tror att du kan komma undan. Men du kommer alltid tillbaka med ditt leende som inte ler. Du kommer tillbaka med dina ögon som inte glänser. Det var faktiskt rätt längesen jag såg dig glad. Varför flyr du från de som älskar dig? Varför flyr du från de som lovat att alltid ställa upp? Det känns helt uppriktigt som om du inte litar på oss, som om de ord vi lovade varandra inte var sanna. Jag lever mitt liv genom dig, och har alltid gjort. Jag gav inte upp när du smällde igen dörren framför mig. Jag gav inte upp när du slutade prata med mig. Jag gav inte upp när du bad mig gå därifrån. För jag har sett din bra sida, din bra hälft och jag har den också inom mig. Jag har hört dina vackra ord, uppskattande ord och tagit till mig dom. Jag har byggt upp en mur mot allt ont tillsammans med dig. Så jag står emot. Det tycker jag du också borde göra. För vi tillhör samma familj, vi är av samma kött och blod. Och samma kött och blod ska inte dela på dig.