Jag orkar inte bråka längre.

Det tär på mig.

Det gör ont i mig att se dig såhär.

Så jag viker undan.

Går iväg.

Sätter mig i ett annat rum.

Du gör dom där småsakerna till stora saker.

Och jag knäcker dig gång på gång.

Men det är inte såhär jag vill ha det.

Jag mår inte bra av det.

Och absolut inte du heller.

Det ser jag på dig.

Även om du inte vill erkänna.

Det är något som skaver.

Det kanske är jag?

Jag fortsätter i alla fall att gå iväg.

Jag orkar inte bråka längre.

Pappa, du är komplicerad.

Pappa, jag är lik dig.

Gör det mig också komplicerad?

Igår såg jag en tjej på en grön cykel. Det kanske inte låter så konstigt. Men hon cyklade med en hand, och tycktes cykla jätte sakta. I alla fall, hon cyklade förbi mig när jag stod och väntade på bussen. Hon verkade inte ha brottom trots att regnet rasade ner på både henne och cykeln. Hennes skor blev alldeles våta eftersom hon cyklade i varenda vattenpöl. Sen tänkte jag inget mer på det. Utan satte mig ner i busskuren. Efter en ca: sju minuter och bussen fortfarande inte hade kommit. Så såg jag henne igen. Hon med den gröna cykeln. Hon kom från samma hål, cyklade fortfarande lika sakta. Och nästan böjde upp huvudet mot skyfallet och fångade dropparna med ansiktet. Hon åkte samma vända igen. Jag trodde jag hade sett i syne. Hon måste ha åkt runt någonstans men varför? När hon senare kom lite närmare busskuren såg jag att hon hade med sig något i cykelkorgen den här gången. Det var något svart. Mer såg jag inte i mörkret. Och jag ville egentligen inte stirra ut henne. Hon försvann. Min buss kom, men jag satt kvar i busskuren. Jag ville ta reda på om tjejen skulle dyka upp ytterligare en gång. För i så fall skulle jag gått fram och pratat med henne. För hon såg så ledsen ut.

Igår var jag hos Tove. Vi hade jätteskoj, och skickade en massa ljudklipp till varandra. Dagen var fulländad när jag senare cyklade hem mitt i natten. Jag tog ICA vägen, så jag slapp cykla i mörker. När jag nästan hade cyklat hem, kom jag på att jag glömde min dator hemma hos Tove. Så jag tog en sväng om, viadukten vägen och gick in för att hämta den. Det regnade något så enormt. Men det gjorde inget. Jag skulle bara hem och sova, och för en gång skulle brydde jag mig inte om hur mitt hår såg ut. Jag satte mig på cykeln igen, cyklade ICA vägen igen. Och märkte till min förvåning att personen som stod i busskuren fortfarande stod där. Ja, vem vet bussen kanske var sen? Hon tittade på mig, så jag cyklade lite snabbare.