Mamma du kan inte säga så. Du får inte säga så. Den styrkan och det rena hjärtat jag alltid tyckt om och sett upp till, förlorade du en liten bit av på bara några sekunder. Jag trodde kanske jag skulle bli sviken av vissa, men jag trodde inte det skulle komma ifrån dig. Jag är besviken, jag blir nästan ledsen. Din gloria försvagades med orden som kom ut från din mun. Ge dig! Du får inte. Ta tillbaka det. Visa mig att du vill mig bästa. Säg det inte igen. För i så fall går du emot det som betyder något för mig. Och det är då vi ska hålla ihop, som ett lag. Ta tillbaka det eller håll det för dig själv. För jag vill aldrig mer höra det! Orden gör små avtryck inom mig, och tyvärr onda avtryck.   

"År 2007 anmäldes 9500 brott mot barn i åldrarna 0-14 år. Endast 15 procent av fallen klarades upp"

Angående varför jag skriver det, är att jag just nu håller på och arbetar med min uppsats om barnmisshandel. Jag har egentligen inte lust att skriva nu, för att huvudet snurrar och magen kurrar. Jag är vit i ansiktet och min hjärna vill inte arbeta med mig. Då är det svårt. Och jag vill inte klaga, men idag orkar jag inte göra annat. Det är heller inte sol, så nu kan det lika gärna ösregna, så man kan sätta sig och titta på en tårdrypande film. Ja, eller nej, ja jag ska väl fortsätta med uppsatsen, men nej jag vill inte!

Krya på mig!

<3