Det var 88 dagar sedan jag på riktigt kunde vara mig själv.

Det var för 88 dagar sedan jag lämnade något ouppklarat.

Det är nu jag förstått vad jag gått miste om i dessa 88 dagar. För till en början rullade allt på som vanligt och jag mådde faktiskt bra av mitt singelliv. Men dom senaste dagarna har varit hemska då jag konstant tänker på dig. Jag står inte ut av tanken på att inte ha dig vid min sida varje kväll eller varje morgon. Tårarna rinner så lätt ner för min kind när jag tänker på alla de stunder vi delat. Stunder jag minns så väl och ofta tänker på. Vi skulle inte ha gett upp fast nu är jag bara efterklok och det tjänar inget till. Man måste se framåt och då ser jag dig hålla mig i handen.

Det krävdes tid innan jag förstod att det var dig jag ville ha. Hela 88 dagar tog det innan jag vågade inse att det faktiskt var dig jag vill leva med. Och jag har aldrig varit så rädd som jag är nu. Jag är så otroligt rädd för att bli sårad och det har nog gjort mig till en fegis på sista tiden. Jag har helt enkelt förbjudit mina ord från att komma ut. Jag är rädd för att förlora. Men innerst inne slår mitt hjärta i 120 i tanken på dig så jag kan inte ljuga för mig själv längre. Eller för någon annan, det gör mig bara illa till mods. Jag måste säga att jag inte brukar gå på ren känsla när det gäller någonting viktigt som det här. Eftersom jag skulle bli knäckt om jag förstörde det. Men i det här fallet har jag tröttnat på att bestämma mig. Nu går jag bara på hur mitt hjärta känner och det känner så mycket för dig. Jag kan inte ge upp eftersom jag då skulle ge upp en del av mig själv.

Jag vet inte hur det skulle bli om det blev vi två igen. Jag vet inte om det skulle funka. Jag vet inte om vi skulle bli lyckiga, jag vet ingenting. Men jag vet att jag fortfarande älskar dig och att du är det enda jag vill ha just nu. Jag kanske får leva med samma känsla en lång tid framöver nu eller så drar jag högsta vinsten. Det vet inte jag, det vet bara du. Om inte, så ska jag i alla fall ha barn när jag är 23, så är det bara.

<3

 

marina

26 maj 2008 23:43

så fint, jag blir helt tårögd!
du är så bra på att förmedla känslor så jag vet inte vad jag ska säga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...