Hej då!

- Vi kanske ses någon gång igen.

När allt är sådär perfekt. Vad gör man då? Jo, man perfektar sig lite till. Ja, jag vet att det inte finns något ord som heter så. Men nu finns det, i alla fall i min värld. Och jag kommer så väl ihåg när man var liten och aldrig ville erkänna att man hade fel, då sa man så. Det gjorde i alla fall jag. Nu när jag har växt upp och mognat till mig lite (host host) så använder man inte uttryck som det. Utan istället kommer man på ord, vilket jag gjorde precis nu. När man ska iväg för att göra något man älskar, med dom man älskar, så ska man ju iväg och perfekta sig lite. Alltså, göra något som i mina ögon verkar perfekt. Känner mig smart just nu! (Eller inte)

Inte kände jag mig smart på matteprovet idag heller. Även om det visade sig vara lättare än vad jag trodde, så betyder det inte att jag klarade allt. Nej, nej, för det mesta satt jag och nynnade på låtar för att få tiden att gå. Och om jag inte gjorde det, då kollade jag på Sofia och svarade samma sak som henne. Men, äh! Sånt är livet. Man kan inte vara bra på allt, som jag sa till Johan igår. Man får helt enkelt vara bäst på det man är bra på istället. Det andra reder sig ändå.

Idag drog vi igång poolen också. Men vart är våran heta poolskötare? Som alla rika snygga tjejer har i filmer. Nej, i min familj är vi inte vidare rika, eller vidare snygga, så jag fick helt enkelt vara poolskötare själv. Nu väntar jag bara på att vattnet ska bli så klart så man kan ligga på madrassen och flyta och förhoppningsvis bli lite brun också. Det skadar ju inte!

Skriver nog sen!

<3

Tårar föll ner för min kind i samband med boken ”pojken som kallades det”. Även om jag inte kan dra några paralleller mellan mig och huvudpersonen, så känner jag ändå en viss tomhet. Hela jag blir frusen som en lycktstolpe är på vintern när jag så mycket som håller i boken och jag kan inte undgå att få gåshud. Jag känner mig som en medbrottsling eftersom jag inte kan göra något åt saken, men man får intala sig att det bara är en bok. Dock är denna historien sann, så det är inte lika lätt att kunna säga så. Sen vet jag att detta är ett extrem fall, och eftersom jag nu ska arbeta med ”barnmisshandel” som projekt i skolan så tycker man ju att jag borde tåla lite. Men hemma i mitt rum, hemma i tryggheten, i min älskade 90-säng, under mitt inte allt för nytvättade påslakan, så känner jag att jag får vara hur sårbar jag vill. Det spelar ingen roll om jag gråter en eller två tårar för mycket, eller om jag känner mig lite för nedstämd. Idag är en sådan dag som allt kan hända, så jag låter det hända.

<3

Ja gick igenom köket, men stannade upp halvvägs. En läskig stillsam känsla spred sig inom mig. Jag vände mig om för att försöka lista ut vad som stod på. För jag kände att någonting inte stod rätt till. Jag tog ytterligare några steg, men ljudet var som bortblåst. Det kändes precis som om jag var fast inuti mig själv. Och jag kunde verkligen höra hur alla mina organ arbetade och hur mitt hjärta dunkade vilt.

Huset var dött. Jag förde mig lika stillsamt som allt runtomkring mig men mina fotsteg ekade ändå. Jag tittade in i badrummet, där jag såg min pappa. Jag frågade honom varför allt var så dött? Men han förstod inte frågan och vips drog alla dom ljuden man vanligtvis inte lägger märke till igång. Det dova ljudet från kylskåpet fick mig nästan att hoppa upp i diskhon. Tv: n med väldigt låg volym fick det till och med att skära i öronen. Lampan i fönstret sattes på och förblindade min syn i en hundradels sekund. Med ett sus blev allt normalt igen. Och jag kände mig bekväm igen. Annars brukar det vara ljuden som skrämmer mig, men idag var det tystnaden.Läskigt

Förresten, mysteriet var ett ganska så vanligt mysterium. En propp hade gått sönder, och pappa var där för att fixa till det.

Den här dagen kommer inte upprepas. Jag har nog tillbringat dom flesta timmarna av min vakna tid framför en dator. Om inte det, så har det varit i gräset utanför skolan eller i matsalen. Jag kan sammanfatta min dag med ett ord: slapp. På sätt och vis har det varit skönt, då man kan koppla av lite från den vanliga stressen. Men på ett annat sätt känner jag mig dålig. Rättare sagt, mega dålig. Har inte fått något gjort, men jag kan faktiskt skylla på en sak. Så då känns det lite bättre!

Nationella i matte i morgon, någon mer än jag som längtar? * Ironi*

Nej, får göra det bästa av situationen. Förlåt mamma om jag inte klarar det. Tycker det är lika bra att säga det i förväg, så känns det inte lika jobbigt sen.

Var på stan en kortis förut och vågade knappt visa mig ute. Känner mig sleten idag, och allmänt konstig. Vi tar nya krafter i morgon!

Skriver nog sen. Tjingeling!

<3

Kom, så sover vi tillsammans.

Och drömmer om varandra.

Sofia - ytterligare en solstråle som lyser på mig.

S som i Söderbergig, och då menar jag att det bara finns en som du. Du är dig själv och du är söt.

O som i oseriös, osminkad, omogen och olaglig. Njae, det där var väl egentligen en definition på vad hon inte är.

F som i flicka. För det är väl ingen som undgått att hon är en flicka? Sen att hon är en underbar flicka kankse inte alla vet. Men det vet jag.

I som i intelligent. Visst intelligent är ett tråkigt ord. Men hon är så smart, och hur smart jag än är, så kommer hon alltid vara smartare.

A som i allälskare och allvetare och allätare. För hon är mycket, hon är bra på många sätt, hon är allt.

<3

Jag vet att jag inte borde. Jag vet att mina tankar inte borde vara på dig. Det känns helt uppriktigt som att det är tabu att tänka på dig. Men ändå, kan jag inte göra annat.

Jag lever mitt alldagliga liv som vem som helst. Jag klarar mig och jag trivs faktiskt. Jag vill inte göra mitt liv komplicerat. Jag vill bara ha någon att kämpa för, någon att riskera en del av mig själv för. Någon att luta mig emot. Jag behöver någon som gör mina dagar. Det är känslan jag saknar. Och det är säkert därför mina tankar för mig till dig.

Jag förstår varför vi avslutade det vi hade. Och jag förstår varför det förblir så. Det finns inga rätt och fel. Det finns bara en känsla. Och det är den man ska gå efter. Jag går inte alltid efter den, men nu vet jag att jag borde.

Jag är inte ensam, verkligen inte. Jag tänker bara lite extra på dig när jag saknar känslan. Men jag har en utväg, jag har ett svar. Jag hittar en likadan, en kopia av känslan. Rör ner det i en mixer och ut kommer en annan person. En person jag kan riskera mitt liv för. En person jag kan öppna mig för. En person som gör mig till den jag är.